Det Judiska Uppsala
Bilden ovan är från Trädgårdsgatan 1952 med Hugo Valentin i hatt i mitten.
* Texten är skriven av Susanne Levin den 11 november 2024
Aaron Isaac (1730-1817) var Sveriges allra första jude. När han kom till Stockholm från Mecklenburg, den 24 juni år 1774, var det inte tillåtet att leva som jude i Sverige. En jude måste döpas och ta sig ett nytt kristet namn för att få stanna här.
Men Aaron Isaac sade att han inte hade kommit hit för att sälja eller byta sin religion, bara sina varor. Han var en skicklig sigillgravör och eftersom man var mån om att få behålla Isaac i Sverige så fick han och hans närmaste familj, sammanlagt tio män, bli sk skyddsjudar i Stockholm .
Det första som hände var att Stockholms stad avdelade mark till en judisk begravningsplats. Därefter byggdes en synagoga och så grundades den första judiska församlingen år 1776 i Stockholm. Men det bestämdes att synagogor bara skulle tillåtas där de kunde bevakas av polis. För Aaron Isaac måste hålla sig inomhus under ett par veckor efter det att de första judarna hade fått tillåtelse att stanna. Annars riskerade han att bli utsatt för stenkastning av stockholmarna.
Från 1782 gällde ett sk judereglemente som stadgade vilka rättigheter och skyldigheter en jude hade i Sverige. En jude kunde inte bli riksdagsman, han var inte vittnesgill, han fick bara gifta sig med en judinna. Och han fick bara bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Enstaka judar fick bosätta sig i Karlskrona.
Det var inte tillåtet för judar att arbeta inom hantverk eller som ämbetsmän. Men de fick jobba med handel. Det här så kallade Judereglementet upphävdes 1838 och därefter likställdes kristna svenskar och svenska mosaiska trosbekännare i allt utom att judar fortfarande inte fick äga mark. Men emancipationsediktet väckte anstöt och befolkningen protesterade - särskilt emot den fria bosättningsrätten. Det gick så långt att regeringen måste upphäva den. Utländska judar fick alltså fortfarande bara bo i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Men för judar som var födda i Sverige blev det tillåtet att bosätta sig överallt. Från 1860 fanns inga begränsningar ens för invandrade judar. Nu var det också tillåtet för en jude att äga mark. Blandäktenskap tilläts från 1863 och genom grundlagsändring 1870 blev judar fullkomligt jämlika med övriga svenskar.
Redan under 1700-talets första hälft avlöste tre lärare i hebreiska och arameiska varandra vid Uppsalas universitetet. De kallades språkmästare men var förstås tvungna att låta döpa sig för att få verka som lärare och översättare. Tyvärr fick de här männen och deras familjer trots att de hade lämnat judendomen bakom sig leva i social misär. En gång jude alltid jude. Till och med när man som Johan Kämper, född Moses Aron, gjorde betydande insatser som orientalist.
Den förste jude som kom till Uppsala utan att behöva lämna sin judiska tillhörighet hette Ruben Rubenson och var den förste svenskjudiske akademiske läraren i Sverige. Han kom redan 1838. Antagligen hade han fått specialtillstånd från regeringen att bosätta sig här. Rubenson var adjunkt i meteorologi vid universitetet.
Senare kom David Davidsson,ett av de stora namnen inom finansvetenskap, till Uppsala. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet.
Min pappas föräldrar kom till Uppsala i början av 1900-talet. Min farfar Eskil Levin hade ett varuhus i Uppsala som låg vid korsningen Vaksalagatan, Storgatan i en byggnad som nyligen revs för att ge plats för Musikens hus. Det hette Varuimporten. Farfars bror Abraham hade en mindre butik som hette Grand Basar och som låg i närheten av Folkets hus, den nuvarande Stadsteatern. Andra köpmän vid den här tiden var Rachmel Gordin, Alter Fränkel och Isak Marksson.
År 1930 bodde 52 mosaiska trosbekännare i Uppsala. Däribland räknades både barn och kvinnor. Männen var antingen anställda vid universitet eller så var de verksamma inom handeln. Uppsalas judiska befolkning var medlemmar i Mosaiska församlingen i Stockholm. Det innebar inte nödvändigtvis att de var praktiserande judar, men ända fram till år 1952 då dissenterlagen trädde i kraft måste ju alla svenska medborgare tillhöra någon församling.
Nobelpristagaren i medicin Robert Bárány, docenten i litteratur och senare professorn och medlemmen av Svenska Akademin Martin Lamm, professorn i psykiatri Bernhard Jacobowsky – alla var sekulariserade judar.
Bristen på religiöst intresse gjorde att det i Uppsala inte fanns någon judisk församling eller förening förrän efter Andra världskriget. Och de pojkar som skulle undervisas i judendom i början av seklet inför sin barmitzvah fick alltså åka till Stockholm där Uppsalas judar också vigdes och begravdes.
Efter Kristallnatten 1938 fick Mosaiska församlingen i Stockholm tillåtelse av regeringen att ta emot 500 judiska flyktingbarn från Tyskland på villkor att församlingen stod för deras uppehälle. Ett barnhem inrättades i Uppsala för sex judiska pojkar. I själva verket fanns femton ständigt boende där under barnhemmets sjuåriga existens. Däribland den blivande chefen för Sveriges filminstitut Harry Schein.
Till barnhemmet knöts en religionsskola för att barnens självkänsla och judiska medvetenhet skulle stärkas. Abraham Brody, en ungersk jude som hade doktorerat i semitiska språk i Uppsala, höll lektioner i judendom, hebreiska och judisk historia en gång i veckan för i genomsnitt nitton barn per år. Barnen undervisades i Balderskolans lokaler och förutom barnhemspojkarna kunde de infödda judiska uppsalabarnen under de här åren också få möjlighet att lära sig om judendom i sin egen stad. Till Balderskolan kom docenten i historia Hugo Valentins dotter Susanne och handlaren Alter Fränkels dotter Ingrid.
Det kom en del norska och danska flyktingar till Uppsala under kriget. Min faster Birgit har berättat att flyktingarna bidrog till att det under de här åren fanns en mer levande judisk religiös gemenskap i Uppsala än tidigare.
Efter Andra världskriget när koncentrationslägren hade tömts och de överlevande hade återhämtat sig - t ex i Lövstabruks herrgård - kom bland andra min ungerskjudiska mamma till Uppsala. Om hon hade velat resa till Stockholm, hade det inte gått för sig. För nu var det ju plötsligt inte längre tillåtet för judar att slå sig ner i storstäderna där det redan fanns en judisk befolkning! Judar hänvisades istället till landsortsstäder som Uppsala.
Mamma var utbildad sömmerska när hon kom till Uppsala. Hon hade lärt sig sy i sin mors ateljé i Pécs och till och med gått tillskärarkurs. Hon var mycket intresserad av sömnad och hade stor begåvning. Men i fröken Sagermark syateljé på Sysslomansgatan tvingades hon arbeta för svältlön och hon fick dra fram sin säng till natten ur en skrubb. En av de svenska flickorna som också arbetade hos fröken Sagermark hade en egen trerummare och erbjöd henne ett rum där när hon såg hur mamma hade det. Sedan sökte de båda jobb i Söderbergs kappfabrik där många andra överlevande judiska flickor redan sydde.
.
Hjalmar Söderbergs kappfabrik, Sidenväveriet, Nymans verkstäder, Nordviror, Makaronifabriken. Det var här de överlevande, de som kallades de judiska flyktingarna, jobbade för att skapa sig nya liv i Uppsala. De bodde många gånger under dåliga förhållanden i kalla rum och barnen som så småningom kom fick de lämna i barnkrubba vid Svintorget.
Till minne av de överlevande och deras heroiska kamp och anpassning i Uppsala finns sedan år 2010 en Poetisk viloplats i Tullgarnsparken, på andra sidan ån och mittemot studenternas idrottsplats, en blomstrande stol skapad av konstnären Ulla Viotti.
Året var 1946 när den judisk socialistiska föreningen Kulturvinkel började träffas på S:t Larsgatan. Medlemmarna kom ursprungligen från Polen och hade där varit sk bundister. De drivande krafterna var Tobias Amster ( hans son är kulturskribent på SvD idag) och Ber Perelmuter.
En annan mer sionistiskt inriktad förening kallades Judiska Committén och leddes av professor Hugo Valentin som var svenskfödd jude och historiker och som under kriget var aktiv skribent i dåtidens Judisk krönika. En stor insats gjorde han också genom att skriva Judarnas historia i Sverige. Valentin betydde mycket för Uppsalas judar, speciellt för att han uppmuntrande de judiska ungdomarna.
Till en början existerade föreningarna parallellt men så småningom blev Judiska Committéen allt starkare och till sist bytte den namn till Judiska Föreningen i Uppsala där Kulturvinkels medlemmar också bereddes plats. Uppsala hade därefter en enda förening.
År 1948 hade Judiska föreningen i Uppsala 150 medlemmar. Man fick hyra en lokal på Trädgårdsgatan och Torahrullarna som ursprungligen hade räddats från en tysk synagoga, skänkts till Uppsala av en rabbin i Stockholm och till dess hade fraktats runt i olika familjer kunde nu få ett eget rum med skåp av ädelträ och vackra mässingsarbeten utförda av Samuel Weitz. Weitz kom till Uppsala år 1948 och började som diskare på Gästis ölkafé där han utsattes för antijudiska tillmälen. Han bytte då arbete till Stål och Maskin AB där han arbetade medan han under fyra år pendlade till kvällskurser vid Konstfackskolan. Det var Hugo Valentin som hade uppmuntrat honom att söka kurserna. År 1955 kunde Samuel Weitz starta en egen reklamfirma.
I mitten av femtiotalet när det blev tillåtet att bo överallt i Sverige också för judar, lämnade drygt hälften av medlemmarna i Judiska föreningen Uppsala. Många bosatte sig i Stockholm för att lättare kunna leva ett fullödigt judisk liv. Här fanns ju synagogor och en rikare judisk gemenskap. Andra flyttade till Israel och USA eller Canada för att förenas med överlevande släktingar och vänner.
Isaac Rosenfeldt i förgrunden. Hugo Valentin längst bak i mitten
För dem som stannade kvar knöts judiskt liv i Uppsala till föreningen där vi har firat de judiska högtiderna tillsammans under växlande ledarskap. Samuel Weitz under femtiotalet, Isaac Rosenfeldt 1959-1974 och Abraham Grienspan därefter med några korta uppehåll ända in på 2000-talet.
Abraham Grienspan
De judiska kvinnorna i Uppsala har länge kämpat för att hålla föreningen vid liv. Dels på poster som ordförande: Julia Bakall, Regina Frydman, Inna Feldman. Men också genom slitsamt arbete och brinnande engagemang. Catharina Lovén är den person som framförallt har slitit för att judiskt liv skall fortgå genom de senaste årtiondena.
Söndagsskolan på Trädgårdsgatan mitten av femtiotalet. Basia Frydman är den längsta flickan.
Judiska Föreningens lokal har legat på flera ställen genom åren. På vindar och i källare. På Trädgårdsgatan, Dalgatan, Hjalmar Brantingsgatan, Torkelsgatan… Det är här i en källare vi och våra torahrullar numera finns och det är här vi håller våra religiösa och kulturella sammankomster.
Den undervisning i hebreiska och judendom som hade börjat på Balderskolan när de tyskjudiska flyktingbarnen bodde här på fyrtiotalet har sedan länge upphört. Visserligen fortsatte den på Balder under femtio- och sextiotalen. Och den återupptogs när den tredje generationens barn skulle bli bat- och barmitzvah i slutet av 80-talet, men nu ser det ut som om den har tagit slut för gott. Den judiska befolkningen i Uppsala sekulariseras alltmer. Främst förstås genom blandäktenskap. Ändå kan vi till vår glädjen skönja ett visst nyvaknat intresse för judisk religion och kultur hos den tredje generationens judar i Uppsala. I vår lokal samlas inte bara vi som numera är seniorer utan också våra barn och barnbarn.
I slutet av sextiotalet kom en ny invandrargrupp till Uppsala från Polen. Men de flesta av de judiska polackerna som kom för att de kastats ut ur sitt hemland ville inte bli påminda om att de var judar. Kanske visste de knappast ens själva att de var det. Men några undantag fanns. Och det mest lysande var Julian Ilicki som skulle komma att bli ytterligare en av Judiska Föreningens minnesvärda ordföranden. Han var också det judiska Uppsalas mest initierade och välformulerade röst i Upsala Nya Tidning under många år.
Jag minns Julian med värme och tacksamhet från Studentföreningens tid i början av 70-talet.
Vi, de överlevandes barn, fick till skillnad från våra föräldrar gå i skola och senare på universitet. Minnesmonumentet Poetisk viloplats, där blommorna växer i stolen i Tullgarnsparken symboliserar kraften som våra föräldrar gav vidare till oss barn.
Jom haatzmaut 1956.
Vår nuvarande ordförande Adam Ilicki (Julians lillebror) är en av många judiska läkare i Uppsala. Här fostrades dessutom pedagoger, professorer och en handfull kulturarbetare. Martas dotter Katarina Hellgren har under många år framträtt med berättelsen i toner om sin mammas väg från Budapest genom Auschwitz och Bergen Belsen till Uppsala. Hon har vid sidan av sina övriga sångframträdanden också gjort högt uppskattade besök hos de gamla på Judiska hemmet. Hasia och Simon Frydmans äldsta dotter, dramatenskådelspelerskan Basia, är en annan av de överlevandes barn som Uppsalas judar för alltid kommer att minnas med särskild stolthet och värme.
* Texten är skriven av Susanne Levin den 11 november 2024.
Susanne Levin är författare till berättelser från det judiska Uppsala utgivna av Natur och Kultur: Leva vidare (1994), Som min egen (1996), Suggan i dômen (1998), Tillbaka till Király utca (2000), Skriver dig till liv igen (2003).
Dokumentären De blev våra mödrar från 2015 initierades av Susanne Levin och producerades av Skaparkraft film och musikproduktion. Den går att ladda ner på Skaparkrafts hemsida men visas dessutom på Fyrisbiografen i samband med Förintelsens minnesdag.
